Internet kräver standardisering
Internet består av ett nästintill ofattbart stort antal sammankopplade nätverk över hela världen. Att det över huvud taget fungerar bygger på en frivillig anslutning till de öppna protokoll och procedurer som definieras som Internetstandarder.
Huvuddelen av det praktiska arbetet sker inom IETF, Internet Engineering Task Force. En specifikation genomgår en utvecklingsperiod med flera öppna remissomgångar och revideringar baserade på praktisk erfarenhet. Slutligen publiceras specifikationen som en standard.
Målet för standardprocessen är att den ska leda till teknisk förstklassighet, via tester, praktisk implementation, tydlig dokumentation och snabb handläggning.
I korta drag går det till så att en nya standard föreslås av IETF. Sedan bedöms de av IESG, under överinseende av IAB (Internet Architechture Board), för att slutligen publiceras av Internet Society som internationell standard. Det första steget i att ta fram en specifikation är att publicera en Internet Draft. Dessa onumrerade dokument blir tillgängliga för informell granskning och kommentarer.
Det står envar fritt att sända en Internet Draft till IETF. En Internet Draft kan genomgå flera revideringar, för att slutligen rekommenderas av IESG för publicering som en RFC (Request for comments). Om dokumentet varken revideras eller blir en RFC inom sex månader tas det bort.
RFC är en serie arbetsdokument från IETF. De flesta RFCer är beskrivningar av nätverksprotokoll och tjänster, medan andra summerar resultaten av policystudier eller arbetet hos tekniska kommittéer. Gruppen RFC Editor ansvarar under IABs överinseende för granskning och publicering av dokumenten.
En RFC måste följa ett fastställt format och när den publiceras tilldelas den ett nummer. Vem som helst kan skriva en RFC. Det finns två vägar ett dokument kan bli en RFC.
Dokument som tas fram av en arbetsgrupp inom IETF kan bli en RFC efter godkännande av gruppens Area Director (AD). Alternativt kan man sända dokumentet till RFC Editor. Om dokumentet berör ett område som redan sysselsätter en arbetsgrupp inom IETF skickas det dit, författaren erbjuds möjlighet att arbeta med gruppen för att utveckla dokumentet. Specifikationer som är avsedda att leda till en Internetstandard sker genom tre nivåer: föreslagen standard, standardutkast och standard. Ett specifikation som anses vara av tillräckligt stort intresse för Internet kan bli en föreslagen standard.
Ett standardutkast kräver minst två oberoende implementationer och representerar ett långt gånget utvecklingsstadium där eventuella förändringar endast rör sig om lösningar på problem som uppstår.
När en specifikation slutligen blir en standard behåller den sitt ursprungliga RFC-nummer men tilldelas dessutom ett STD-nummer. Varje steg sker efter beslut av IESG.
Ett typ av RFCer kallas BPC (Best Current Practice). Dessa följer samma utveckling som en standard, men är en vägledning till vad IETF anser vara det bästa sättet för att utföra vissa saker på Internet.
Specifikationer som inte är avsedda att leda till en standard följer "icke standardvägen". Det finns tre typer: experimentell, informerande och historisk.
Experimentell används för att dokumentera ett utvecklingsarbete. Informerande är mer allmän information till Internetsamhället och representerar varken någon slutsats eller rekommendation.
Historisk används för specifikationer som ersatts av andra eller av andra skäl anses vara obsolet. Dessa dokument ger dock en bra inblick i varför saker ursprungligen gjordes som de gjordes.
Vissa RFCer klassas som FYI (For Your Information). Dessa innehåller ofta mer lättsmält information för en bredare publik.
Exempelvis finns en introduktion till Internet och en FAQ. En FYI tilldelas både ett RFC-nummer och ett FYI-nummer. När dokumentet uppdateras får det ett nytt RFC-nummer medan FYI-numret inte ändras. RFC 1150 (FYI 1) utgör en introduktion till FYI-dokumenten.